Skam

Skam är en känsla som upplevs som psykiskt smärtsam. En av dess evolutionära funktioner är också en social motsvarighet till den fysiska smärtans funktion; att göra individen medveten om att något är fel (i individens beteende) i ett socialt sammanhang. Även en annan funktion hos skam-känslan motsvarar den fysiska smärtans funktioner; att göra så att individen drar sig tillbaka från det som orsakade smärtan.

Andra funktioner hos skam har likheter med stelnande-responsen. Stelnande-responsen innebär att ett djur stelnar samtidigt som stressen ökar, till exempel när den hör ett ljud som kan innebära att ett rovdjur är i närheten. Responsen minskar risken för upptäckt och förbereder samtidigt för flykt eller kamp.

En likhet mellan skam och stelnande-responsen är att skam har en tendens att medföra passivitet och rädsla för att agera. Dessutom präglas skam av ett stresspåslag liknande det vid stelnande-responsen. Dessa likheter vittnar om att skam-känslan kanske delvis använder samma delar av hjärnan som stelnande-responsen.

Både vid skam, smärta och stelnande sker också en inlärning som kopplar ihop situationen och beteendet så att beteendet hämmas nästa gång en liknande situation uppstår. Syftet är alltså, i det avseendet, en stark inlärning som syftar till att ett fatalt misstag inte ska upprepas.

Gruppinriktad funktion

De funktioner som skam fyller som hittills tagits upp är själviskt inriktade för att främja individens egen överlevnad. Men skam verkar samtidigt kunna fylla osjälviska gruppinriktade funktioner som kan motverka individens egna överlevnadsmöjligheter.

Passiviteten och stressen som skapas av skam fungerar nedbrytande på individen om den får pågå vilket skapar ett slags långsamt självdestruerande. Liknande gruppfrämjande funktion kan finnas kopplad till stelnande-responsen.

Stelnande-responsen kan ibland övergå i skendöd. Detta kan visserligen främja individens överlevnad om den på så sätt slipper bli attackerad för att ett rovdjur tror att den redan är död, och den sedan vaknar och får en flyktchans.

Men det finns anledning att tro att skendöd även kan fungera självdestruerande i gruppfrämjande syfte. En anledning att tro detta är att skendöd hos vissa djur kan övergå i faktisk död beroende på stort stresspåslag.

Hos människan har spädbarn i den ålder anknytningsbehovet är som starkast spontant dött beroende på utebliven kontakt med en omvårdande anknytningsfigur trots tillgång på föda och annat livsnödvändigt. Detta beror troligen på stressen vid den separationsångest som uppstår. Sådan separationsångest verkar vara nära besläktad med skam.

Kommunikativ funktion

Många känslor fyller bland annat en kommunikativ funktion. När det gäller skam kan vi anta att den, genom de självdestruerande dragen av passivitet och nedstämdhet, kommunicerar en uppriktig ånger och vilja att offra sig för gruppen.

Genom att vara i en process av pågående självdestruering visar individen att den är beredd att dö för gruppen. Det gör att gruppen kan komma att förlåta eventuella tidigare brister i lojalitet och återinlemma individen i gruppgemenskapen.

Utifrån detta bör även självskadebeteenden kunna vara uttryck för självdestruering baserat på skam. Eftersom skam ofta verkar kunna vara omedveten, beroende på utestängning, kan dock detta vara svårt att undersöka.

Självrannsakan

Slutligen bör skam också kunna leda till ökad självrannsakan. Det är rimligt att människan med sin avancerade tankeförmåga i en skam-situation börjar undersöka om hin gjort fel och, i så fall, hur. Det innebär att skam borde driva  beslutsprocessen till att präglas av högre grad av självrannsakan.

Samtidigt riskerar skammen att också driva individen till att avsluta beslutsprocessen och fatta ett beslut. Detta eftersom skam är så smärtsamt och att ett beslut vanligen lindrar smärtan genom utestängning.