Personlighet

En individs personlighet skapas genom en dynamisk samverkan mellan motivation och tankeförmåga. Även om de påverkar varandra ömsesidigt styr motivationen tankeförmågan mer än det omvända.

Resultatet av samspelet mellan motivation och tankeförmåga är en föreställningsvärld som individen tar för verklig. Föreställningsvärlden kan sägas växa fram ur motivationen som i sin tur växt fram ur ett eller flera evolutionära mål. Detta kan illustreras med följande bild.

Föreställningsvärlden växer fram genom en beslutsprocess och blir slutligen till genom ett beslut. Syftet med beslutet är att minska osäkerhet i relation till att nå viktiga mål. När beslutet fattats utestängs eventuell fortfarande olöst osäkerhet ur medvetandet och finns då inte längre i den medvetna föreställningsvärlden.

Om vi betraktar hela skeendet där osäkerhet leder fram till en föreställningsvärld kan det förslagsvis illustreras med en enkel modell som ser ut så här:

Osäkerhet → Beslutsprocess → Beslut → Föreställningsvärld (inklusive Utestängning)

Jaget

Eftersom människan har många olika evolutionärt utvecklade mål, vilka ibland är alltför inkompatibla, uppstår flera sådana här föreställningsvärldar. En del uppstår inom redan existerande föreställningsvärldar, som ryska dockor, medan andra uppstår som egna fristående världar.

Samtliga blir dock samlade i en övergripande föreställningsvärld som vi kan kalla jaget, eller identiteten. Jaget kan illustreras så här:

De olikfärgade cirklarna symboliserar alltså olika föreställningsvärldar som växt fram ur olika slags motivation. Den stora omslutande cirkeln symboliserar jaget, den övergripande föreställningsvärlden.

Jaget

Det finns anledning att tro att det som starkast präglar den föreställningsvärld som utgör jaget, eller identiteten, är behovet av att vara älskad/accepterad och behovet av självdestruktion. Bägge är väldigt starka behov som står i konflikt med varandra vilket ökar sannolikheten för utestängning.

En anledning att anta att behovet av att vara älskad/accepterad präglar jaget är att det är så starkt hos människan, och särskilt mellan ett och två års ålder då självmedvetande och tankeförmåga som möjliggör skapande av föreställningsvärldar växer fram.

En anledning att anta att behovet av självdestruktion präglar jaget är att det lilla barnet är så sårbart och oförmöget att klara sig själv. Det skapar många möjligheter för att behovet av självdestruktion ska kunna aktiveras.

Slutligen möjliggör människans föreställningsförmåga en medvetenhet om egen kommande sårbarhet, maktlöshet och slutligen död. Det bör göra att konflikten mellan behovet av att vara älskad/accepterad och behovet av självdestruktion fortsätter att prägla jaget.

Föreställningsvärlden

Det mest kortfattade sättet att förklara vad personligheten är är att säga att den går att förstå utifrån att individen lever i en egen föreställningsvärld. Om vi förstår föreställningsvärlden förstår vi också varför en person gör det den gör.

Det som här menas med begreppet föreställningsvärld är givetvis väldigt likt vad man menar med begrepp som kultur, institution eller paradigm. Dessa begrepp har dock nackdelen att de är behäftade med konnotationer beroende på de tanketraditioner de härstammar ifrån samt att de vanligen används om kollektiva föreställningar; en föreställningsvärld är i det här sammanhanget individuell.

Föreställningsvärlden består av olika föreställningar som bland annat kommer till uttryck som förväntningar, tankemönster, strategier och metoder. Men det som är mest centralt i föreställningsvärlden är motivation och de mål motivationen är inriktad på. Ytterligare några saker kan sägas om föreställningsvärlden:

• Den är dynamisk och förändras ibland.
• Den är unik även om, ibland stora, delar av den är lika vissa andras
• Den skiljer sig, i varierande grad, från den faktiska verkligheten
• Den är i varierande grad medveten/omedveten

Föreställningsvärldar kan se väldigt olika ut och ta sig många olika former.

Föreställningsvärlden är dynamisk

Föreställningsvärlden är dynamisk och förändras emellanåt. Den kan både förändras tillfälligt, för att förändras tillbaka igen, och förändras permanent. Förändringen kan gå snabbt eller långsamt.

Ett exempel på något som tyder på en långsam förändring är en vanligt förekommande, med åldern tilltagande, samvetsgrannhet. Den tyder på en bakomliggande förändring av föreställningar om vikten av att vara noggrann, skötsam och liknande.

Föreställningsvärlden är unik

En individs föreställningsvärld skapas utifrån dennes erfarenheter. Eftersom varje persons erfarenheter i någon mån är unika är också varje föreställningsvärld i någon mån unik. Det hindrar inte att många människor kan ha liknande erfarenheter varför deras unika föreställningsvärldar också kan ha många likheter.

Till exempel kommer individer som tillhör samma kultur att ha vissa likheter i sin föreställningsvärld som inte kommer att finnas hos en individ från en annan kultur. Däremot kan två individer från olika kulturer ha många liknande viktiga erfarenheter och därigenom ändå ha stora delar av föreställningsvärlden som de delar.

Föreställningsvärlden skiljer sig från den faktiska verkligheten

Föreställningsvärlden skiljer sig från den faktiska verkligheten. Men den skiljer sig sällan helt och hållet. Till exempel har många människor uppfattningar om sådant som skulle kunna vara farligt för överlevnaden som verkar stämma med den faktiska verkligheten. En sådan vanlig uppfattning är att det är farligt att falla från en hög höjd.

Däremot kan föreställningsvärlden i andra avseenden skilja sig mycket från vad som antagligen är faktiskt sant. En företeelse som visar på det är att olika människor kan ha olika, motstridiga och varandra uteslutande, uppfattningar. Det vill säga att om en individs föreställning stämmer med den faktiska verkligheten måste de andra, i så fall, ha fel.

Ett exempel på det är att en religion kan påstå att det bara finns en gud medan en annan påstår att det finns flera och en tredje att det inte finns någon gud. Om någon av dessa religiösa uppfattningar stämmer har de andra, rent logiskt, fel eftersom de utesluter varandra.

Föreställningsvärlden och grad av medvetenhet

Ordet ”föreställningar” leder tanken till att individen måste vara medveten om det den föreställer sig. Så är dock inte fallet. Så som ordet används här kan föreställningar, och föreställningsvärldar, även vara omedvetna. Sådan omedvetenhet kan fluktuera eller vara mer permanent.

En annan viktig bemärkelse, i vilken föreställningar är omedvetna, är att individen ofta är omedveten om att de är just föreställningar. Människor blandar ihop sina föreställningar med den faktiska verkligheten.

Osäkerhet

Generellt uppstår osäkerhet genom någon slags förändring som gör att föreställningsvärlden kan ifrågasättas.

Ett exempel på det är om man rönt framgång inom ett område där man varit ohotad och en konkurrent dyker upp. En sådan förändring gör kanske att nya mål blir viktiga som till exempel att prestera bättre än konkurrenten.

En vanlig form av osäkerhet är när man vill uppnå ett mål och ser flera olika alternativa vägar att göra det. Man har inte möjlighet att prova alla och kan dessutom anta att vissa vägar är bättre än andra. Man behöver alltså välja.

Andra exempel är när antaganden inte längre verkar stämma vilket gör att man inte kan lita på att metoden kommer att leda till målet, när mål börjar verka omöjligt att uppnå eller när konflikt mellan medel och mål eller mellan två mål uppstår.

Ett exempel på det sista skulle kunna vara att den metod man använder för att tjäna pengar visar sig göra att andra ogillar en och att man förlorar anseende, vilket man hittills inte känt till.

Oavsett vad som orsakar osäkerheten ligger hoppet om att kunna reducera den i att komma fram till ett beslut. Men för att kunna göra det behövs först en beslutsprocess.

Beslutsprocess

För att kunna fatta ett beslut behöver man först utföra en beslutsprocess. Den kan vara snabb eller mera utdragen i tid. Syftet är att minska osäkerhet för att kunna agera i syfte att uppnå viktiga mål.

Jämföra mål

En beslutsprocess innebär ett vägande, jämförande och bedömande av olika mål. Till exempel kan ett viktigt mål som bedöms svårt att uppnå ändå väga tungt just för att det är så viktigt. Men det kan även komma att viktas lågt om sannolikheten att nå målet bedöms ligga väldigt nära noll.

Bedöma vägar att nå mål

För att kunna bedöma hur svåruppnått ett mål är behöver man även bedöma och jämföra olika metoder och vägar att nå målet. Det är också nödvändigt att tänka över hur metoder att nå ett mål påverkar andra viktiga mål.

Om vi till exempel har en metod att tjäna pengar, vilket är ett viktigt mål för oss, men metoden gör att andra ogillar oss så fungerar den inte i fall socialt anseende också är ett viktigt mål. Metoder måste alltså vara kompatibla med andra viktiga mål.

Hushålla med resurser

Man behöver också bedöma hur resurskrävande det är att uppnå ett mål. Att hushålla med resurser, som tid och energi, är generellt ett viktigt mål eftersom resurser generellt ökar handlingsfriheten. Det gör att alla aktiviteter som ska leda till de olika målen alltså också behöver bedömas med avseende på vad de kostar i form av resurser. Det gäller även beslutsprocessen i sig.

Söka och bedöma fakta

För att kunna göra de bedömningar som krävs kan nya fakta behöva sökas och inhämtas. Det kan gälla många olika sorters fakta som kan ha bäring på de olika aspekter av beslutsprocessen som nämnts. Dessa faktas trovärdighet behöver dessutom bedömas.

Beslut

Beslut kan ofta utgöras av medvetna val. Men det gäller att komma ihåg att medvetna val senare kan glömmas bort och bli omedvetna. Resultatet av beslutet kan dock finnas kvar, till exempel i form av vanor man inte längre vet ursprunget till.

Även omedvetna val kan dock förekomma. Ett exempel på ett sådant omedvetet val är när någon börjar springa och först efteråt inser att den känt doft av brandrök och alltså omedvetet fattat ett beslut om att fly.

Beslut ur ett systemteoretiskt perspektiv

För att du som läsare bättre ska förstå vad jag här menar med beslut ska jag till att börja med göra en liten utvikning i form av en systemteoretisk betraktelse: Ett system som är skapat för att uppnå ett mål måste innehålla någon slags startfunktion som bestämmer att det är dags att börja eftersträva målet.

Ett klassiskt exempel på ett enkelt system är en termostat som känner av temperaturen och aktiverar eller av-aktiverar en värmekälla för att nå målet att hålla en bestämd temperatur. Ett mer komplext och flexibelt system, som en människa eller en organisation, kan till skillnad från ett sådant enkelt system sträva mot många typer av mål.

Men oavsett om det handlar om ett enkelt eller komplext system behövs någon slags startfunktion som startar målsträvan. Hos ett mer komplext system behöver dessutom startfunktionen bestämma vilket eller vilka mål som ska eftersträvas i en given situation (och ibland också hur målsträvan ska ske). Beslut ses här som ekvivalent med denna startfunktion.

Beslut reducerar osäkerhet

Beslut gör att vi slipper känna osäkerhet och vara tvehågsna i vår målsträvan. Vi kan rikta alla våra resurser mot ett mål utan att behöva distraheras av konkurrerande mål. Med konkurrerande mål blir det lite som att gasa och bromsa samtidigt. När vi har bestämt oss slipper vi det och kan använda all kraft i en riktning.

För att kunna bestämma oss för ett mål måste vi alltså ofta ge upp andra konkurrerande mål. Beslut handlar delvis om en uppoffring; men en uppoffring som gör att vi ökar chansen att nå det mål vi offrar oss för.

I praktiken handlar det dock antagligen sällan om enbart ett mål utan snarare om flera mål som förhåller sig till varandra. Ett beslut kan till exempel handla om målen att öka intäkter och det sociala anseendet samtidigt som man beaktar målet att, av internaliserade etiska skäl, undvika att skada andra.

Trots att det alltså inte handlar om enbart ett mål så är ändå syftet med ett beslut att i möjligast mån slippa konkurrerande mål. Ju färre mål och ju mer samstämmiga målen, och sätten att nå dem, är desto mer kan resurserna riktas åt samma håll. Vi blir därigenom mer kraftfulla.

Om något uppstår som gör att vi börjar tvivla på beslutet så uppstår dock osäkerhet igen. Sådan osäkerhet gör att vi förlorar den kraft som beslutet gav varför ett nytt beslut kan behöva fattas.

När ett beslut fattas skapas, eller omvandlas, en föreställningsvärld...

När beslut fattas

Beslut kan handla om att påbörja något nytt och alltså skapa och påbörja en helt ny föreställningsvärld. Det kan också handla om att ta upp en redan existerande föreställningsvärld som varit vilande men verkar bli aktuell igen. Slutligen kan det också handla om osäkerhet som dykt upp i en redan existerande föreställningsvärld.

I det sista fallet kan det visa sig att osäkerheten berodde på ett falskt larm och det enda beslut som behöver tas är att återgå till föreställningsvärlden utan förändringar. I andra fall behöver den förändras.

Förändring av föreställningsvärlden

Sådan förändring kan bestå i allt från en liten modifiering till att hela föreställningsvärlden förändras fullständigt. Oavsett vilket så förkastas därmed föreställningsvärlden i sin gamla form och ersätts med det nya där osäkerheten inte längre stör.

Förändringen av föreställningsvärlden kan handla om att metoden, vägen att nå mål, byts men den kan också handla om att även mål byts. Vanligen upplevs antagligen ett byte av mål som en större förändring än ett byte av metod.

Vad möjliggör att beslutet kan tas?

När beslutsprocessen väl resulterat i en sammantagen bedömning som är tillfredsställande tas beslutet. Vad som möjliggör att beslutet kan fattas och beslutsprocessen därmed avslutas är en komplex fråga. Jag ska ändå försöka ge några svar även om de inte är uttömmande.

I stora drag beror möjligheten att fatta ett beslut på hur viktiga målen är, hur stor osäkerheten är samt hur lång och krävande beslutsprocessen är. Om målen inte är viktiga kan beslut snabbt fattas till exempel genom att välja bort målen och om osäkerheten är liten kan man ofta besluta sig för att bortse från den, särskilt om målen inte är väldigt viktiga.

Beslutsprocessens kostnad och målens vikt

När det gäller beslutsprocessens kostnad kan man ha tur och snabbt hitta något som löser osäkerheten. Man kan till exempel upptäcka att den berodde på ett falskt larm, vilket nämnts, varför faran då kan anses över och det enda beslut som behövs är att återgå till den föreställningsvärld man befann sig i.

Annars gäller att ju längre beslutsprocessen pågår desto mer ökar motivationen att avsluta den, genom att fatta något slags beslut, eftersom den kostar tid och energi. Om ingen tydlig lösning på osäkerheten hittas kommer dynamiken mellan beslutsprocessens kostnad å ena sidan, och målens vikt å den andra, att avgöra vilket slags beslut som tas.

Viktiga mål kan resultera i att beslut uteblir

I extremfallet, då målen är väldigt viktiga, kanske inget beslut tas och beslutsprocessen fortsätter tills omständigheterna gör att den avbryts. Omständigheter som avbryter beslutsprocessen kan till exempel vara ett skeende som gör problemställningen irrelevant eftersom osäkerheten löses av sig självt eller att ett, till och med, viktigare mål dyker upp.

Beslut tas men osäkerhet måste fortfarande neutraliseras

Vanligt är dock att ett beslut tas trots att det inte löser osäkerheten, åtminstone inte helt. Det medför då att den osäkerhet som kvarstår måste neutraliseras på annat sätt, annars kommer beslutsprocessen att aktiveras igen.

Osäkerheten kan neutraliseras på många olika sätt. Men alla sätt handlar mer fundamentalt om att göra så att sådant som aktiverar osäkerheten inte längre kan göra det. Det åstadkoms vanligen genom, vad jag väljer att kalla, utestängning.

Utestängning

Med utestängning menar jag att hålla det som är oönskat, osäkerheten, utanför medvetandet. Detta påminner givetvis om det Freud kallade bortträngning. Jag föredrar dock att använda en annan term eftersom Freuds term är så nära kopplad till hans övriga teoribildning vilket begränsar användbarheten.

Det finns några olika sätt att åstadkomma utestängning:

• Förändra miljön så att inget påminner om osäkerheten.
• Rikta uppmärksamheten bort ifrån det som väcker osäkerhet.
• Förändra föreställningar så att de inte väcker osäkerhet.
• Dessa olika strategier kan givetvis också kombineras.

Att bli omedveten om utestängningen

För att vara optimal behöver utestängningen även utestänga att man håller på med utestängning. Utestängandet bör alltså helst ske omedvetet. Annars riskerar aktiviteten påminna en om, och leda tillbaka, till osäkerheten. Det gör att det kan skapas flera lager av utestängande som dessutom blir vanemässiga. En viktig del i detta är att beslutet att utestänga behöver utestängas ur minnet och glömmas.

Utestängning skyddar föreställningsvärlden och är en del av den

Beslutet skapas genom beslutsprocessen vilken beslutsfattaren huvudsakligen själv styr. Osäkerhet aktiveras däremot av något skeende som beslutsfattaren själv inte styr.

Utestängning ger dock beslutsfattaren en viss kontroll över sådant som riskerar aktivera osäkerhet. Utestängnings-strategier är alltså en del, och ofta en viktig sådan, av de strategier som utgör föreställningsvärlden. De bidrar till att skydda föreställningsvärlden mot osäkerhet och på så sätt göra den mer bestående.

Även utestängning kostar

Även om utestängning syftar till att spara de kostnader i tid och energi en fortsatt beslutsprocess skulle föra med sig så medför vanligen även utestängningen kostnader. Det är till exempel väldigt tydligt i de ifall man väljer att byta miljö för att undvika osäkerhet.

Gissningsvis kostar dock utestängningen vanligen mindre än vad en fortsatt beslutsprocess skulle ha gjort. Det hindrar inte att det kan förekomma fall där utestängningen i slutänden skulle visa sig ha kostat mer. Men då utestängning ofta medför omedvetenhet om själva utestängningen är det svårt att utvärdera inifrån föreställningsvärlden.

Utestängning genom att förändra miljön

Ett sätt att åstadkomma utestängning är givetvis att avlägsna allt som hotar väcka osäkerheten, eller avlägsna sig själv från sådant. Man kan till exempel byta miljö, både fysiskt och socialt. Och undvika att återskapa den problematiska miljön.

Utestängning genom att rikta uppmärksamhet

Ett sätt att åstadkomma utestängning är att undvika att rikta uppmärksamhet mot sådant som är problematiskt. Detta kan underlättas genom att istället rikta uppmärksamheten mot något annat. Det är, i sin tur, lättast att göra om det man riktar uppmärksamheten mot är engagerande.

Om det dessutom är kopplat till det beslut man fattat har det fördelen att dessutom stärka den önskade riktningen samtidigt som det håller osäkerheten borta. Om man till exempel har bestämt sig för att utestänga sådant som tyder på att ens anseende blir lidande kan man istället för att uppmärksamma andras åsikter koncentrera sig på den aktivitet som ökar intäkterna, om det är huvudmålet.

Utestängning genom att förändra föreställningar

Ett sätt att åstadkomma utestängning är att förändra föreställningarna. Bland annat kan man omtolka det problematiska. Detta behöver inte helt ta bort osäkerheten utan kan i vissa former snarare minska och mildra. Detta kan dock ofta vara tillräckligt.

Till exempel kan vi föreställa oss att en problematisk, osäkerhetsskapande, person som vi har svårt att ogilla enbart är så trevlig och lätt att tycka om eftersom den försöker manipulera oss för sina onda syften. En sådan föreställning gör det lättare att ta avstånd från personen.

Kombinerade strategier för att utestänga osäkerhet

Olika strategier för att utestänga osäkerhet kan kombineras. Vi kan till exempel undvika att träffa Voldemort och människor som påminner oss om honom, till exempel hans vänner. Vi kan skapa föreställningar om hans uselhet och rikta uppmärksamheten mot sådant som stöder de föreställningarna, och rikta den bort från sådant som motsäger dem. Vi kan givetvis även rikta uppmärksamheten bort från allt som riskerar påminna oss om honom.

Olika föreställningsvärldar

Föreställningsvärldar kan se ut på olika sätt med olika grad av utestängning, från ingen till väldigt mycket sådan. Nära besläktat med det är att de kan skilja sig i vilken mån de innebär att man förväxlar föreställningsvärlden med verkligheten. De kan också vara olika vad gäller sammansättning av mål, strategier, föreställningar och andra element.

Föreställningsvärldar med ett enda mål

Om en föreställningsvärld enbart har ett mål kommer alla resurser vara riktade mot det målet vilket gör föreställningsvärlden väldigt kraftfull. Det förekommer huvudsakligen i väldigt akuta situationer. Ett exempel på en sådan situation är när överlevnaden är allvarligt hotad.

Vilande och aktiva föreställningsvärldar

En föreställningsvärld kan vara vilande medan en annan är aktiv. Den nyss nämnda föreställningsvärlden som handlar om akut överlevnad är ett tydligt exempel på när en föreställningsvärld blir aktiv och den föreställningsvärld som nyss var aktiv istället blir vilande. När överlevnaden säkrats kan överlevnads-föreställningsvärlden åter bli vilande och den gamla föreställningsvärlden åter aktiveras.

Föreställningsvärldar kan alltså förekomma sekventiellt där en föreställningsvärld är aktiv medan andra är vilande. Föreställningsvärldarna avlöser då varandra genom ett beslut om att aktivera en värld och låta den hittills aktiva bli vilande.

Olika grad av medvetenhet om andra föreställningsvärldar kan förekomma. Vanligen finns åtminstone någon grad av medvetenhet. Men medvetenheten kommer att sakna de känslomässiga och motivationella komponenter som präglar de andra föreställningsvärldarna; medvetenheten är mer konceptuell. Även om man till exempel minns och är medveten om att man varit hungrig så upplever man inte det när man är mätt.

Föreställningsvärldar i föreställningsvärldar

Slutligen förekommer även föreställningsvärldar inuti föreställningsvärldar – som ryska dockor. Det innebär att en osäkerhet inte nödvändigtvis hotar den största, övergripande föreställningsvärlden utan enbart en mindre, underordnad värld.

Det innebär i sin tur att beslutsprocessen i sådana fall sker inom den större föreställningsvärlden vilket bland annat innebär att utestängning i den övergripande föreställningsvärlden kan begränsa beslutsprocessen genom att hindra vissa tankebanor, upptäckter och beslut.

En föreställningsvärld i föreställningsvärlden skapas genom ett beslut om att sträva efter att uppnå delmål som ska främja den större föreställningsvärldens mål. Den inre föreställningsvärlden kan sedan börja ”leva ett eget liv” och osäkerhet kring dess mål, som egentligen är delmål till den större föreställningsvärlden den lever inom, kan uppstå.

En sådan inre föreställningsvärld kan ibland upplevas som verklig och fristående därför att vi är omedvetna om den större föreställningsvärld den uppstått i. Men egentligen är dess mål endast delmål i en större föreställningsvärld. Att återupptäcka och bli medvetna om sådana större föreställningsvärldar ger ofta möjlighet till att kunna fatta bättre beslut.

Modell av hur en föreställningsvärld blir till

Osäkerhet → Beslutsprocess → Beslut → Föreställningsvärld (inklusive utestängning)

Beslutsprocessen och föreställningsvärlden existerar vanligen under viss utdragen tid. Ibland kan de pågå under lång tid. Osäkerheten och beslutet är däremot ögonblickliga skeenden som startar beslutsprocessen respektive föreställningsvärlden.

Beslutsprocessen är en slags föreställningsvärld

Även om beslutsprocessen får en egen benämning här är den givetvis också en slags föreställningsvärld. Den skiljer sig dock från andra föreställningsvärldar i det att dess enda mål är att komma fram till ett bra beslut medan andra föreställningsvärldar kan vara inriktade på alla slags mål utom just att komma till ett beslut; beslutet är där redan fattat.

Men det finns fler skillnader mellan beslutsprocessen och föreställningsvärlden. En skillnad mellan dem som är värd att påpeka är att beslutsprocessen är mer analog medan föreställningsvärlden är mer digital.

Med det menar jag att det inom föreställningsvärlden finns en större tendens att tänka i termer av rätt eller fel, ont och gott, och liknande; medan det i beslutsprocessen finns fler nyanser och mer av glidande skalor.

Beslutsprocessen hanterar mer komplexa synsätt medan föreställningsvärlden innebär förenklingar. Beslutsprocessen är också friare från de utestängningar som präglade föreställningsvärlden som föregick den.

En likhet är dock som redan påtalats att beslutsprocessen, liksom andra föreställningsvärldar, kan förekomma inom en större övergripande föreställningsvärld. Även om beslutsprocessen då är friare från utestängningar än den föreställningsvärld som drabbats av osäkerhet är den fortfarande begränsad av den större föreställningsvärldens utestängningar.

Tankeförmåga

Människans tankeförmåga är väldigt flexibel. Den är evolutionärt skapad, men inte för att enbart nå ett specifikt mål, utan den kan snarare användas för att nå många olika typer av mål. En metafor som illustrerar detta kan vara att den påminner mer om våra händer, som kan användas till allt möjligt, än hjärtat som enbart kan pumpa blod.

Tankeförmågan kan alltså betraktas som ett icke-målinriktat system som används av motivationen (vilken däremot är målinriktad) och därigenom blir en del av ett målinriktat system.

Tankeförmåga inte är något unikt mänskligt utan finns också hos andra djur. Men människans form av tankeförmåga är unik och det som mest skiljer den från andra djurs beror antagligen på vår språkförmåga. Ingen annan varelse på jorden kan sätta ett godtycklig namn på ett fenomen och sedan tämligen fritt använda denna benämning i olika tankemässiga operationer som människan kan.

Några viktiga funktioner som är komponenter i språkförmågan delar vi dock med en del andra djur. Det gäller kanske främst förmågan att urskilja fenomen och associationsförmågan.

Språkförmågan ligger rimligtvis bakom människans förmåga att konceptualisera tid som hänger nära samman med förmågan att urskilja ordningsföljd. Denna förmåga är förutsättningen för berättelser och planering, men gör också att vi kan oroa oss för framtiden och sällan är fullt närvarande i nuet.

En viktig komponent i människans tankeförmåga, som delvis beror på språkförmågan, är en förmåga att rikta uppmärksamhet. En annan viktig komponent är föreställningsförmågan. Dessa två möjliggör i sin tur jämförande bedömning mellan olika mål, handlingsalternativ och möjliga utfall.

Urskilja fenomen och Associationsförmåga → Språkförmåga → Rikta uppmärksamhet och Föreställningsförmåga → Jämförande bedömning

Språkförmåga

Människans språkförmåga möjliggör både flexibel kommunikation och flexibelt tänkande. Språkförmågan är nära kopplad till förmågan att urskilja fenomen, men även associationsförmågan.

Språkförmågan gör det möjligt att kategorisera, och omkategorisera, olika fenomen. Kategorisering tar fasta på vissa kvaliteter, som bedöms lika, och utesluter andra kvaliteter.

Till exempel kan ”segelbåt” ”roddbåt” vara underkategorier till ”båt” som i sin tur kan vara underkategori till ”farkost”. Men vi kan också (om-)kategorisera ”båt” till en underkategori av ”sådant som flyter”, vilken även innehåller underkategorier som ”drivved” och ”boj”.

Urskilja fenomen

Språkförmågan gör det möjligt att sätta namn på fenomen. Men för att kunna göra det behöver man dock först kunna urskilja fenomenet och den förmågan är inte unik för människan. I sin mest grundläggande form ser vi den även hos enkla organismer när de reflexmässigt reagerar på något evolutionärt viktigt stimulus.

Vid mer komplex motivation är givetvis urskiljandet av det aktuella fenomenet ännu viktigare. Många djur måste kunna identifiera vad som utgör ett för dem farligt rovdjur respektive vad som är ett bytesdjur som de kan fånga och äta.

Mer komplexa djur verkar kunna skilja mellan många olika fenomen och se dem som unikt existerande även om de inte kan sätta ord på dem. Människan kan däremot, förutom att urskilja, även namnge fenomen.

Tänkandets grundläggande beståndsdelar - fenomen

Jag föreslår att man bör betrakta sådana fenomen, vilka urskilts som något som existerar i sig självt, som tänkandets grundläggande beståndsdelar. Oavsett vad vi tillskriver dem för egenskaper, vilken känslomässig laddning de har för oss och så vidare är de de mest grundläggande enheterna vårt tänkande opererar med, till exempel genom att undersöka vilket fenomen som orsakat ett annat.

Fenomen är föränderliga

Men även om fenomenen bör betraktas som de mest grundläggande beståndsdelarna så är de inte oföränderliga. De egenskaper vi tillskriver ett fenomen kan ändras när vi gör nya erfarenheter. Till exempel kan något som vi tidigare upplevde som negativt förvandlas till något positivt och vice versa.

Fenomen – en definition

Med fenomen menar jag allt vi skiljer ut som något eget existerande. Det innefattar alltså både konkreta företeelser som vår hand, en blomma eller en stol, och abstrakta företeelser som ”rättvisa”, sagoväsen eller talet pi. Att något existerar som fenomen innebär alltså heller inte att det behöver existera i sinnevärlden, det kan lika gärna handla om en ren fantasiprodukt.

Slutligen behöver inte ett fenomen vara namngivet, eller ens medvetet för oss, för att vara en del av vårt tänkande. Tänkande kan pågå utanför vårt medvetande och fenomen kan existera för oss även om vi ännu inte blivit medvetna om dem.

Även om språkförmågan, genom namngivandet, är nära kopplat till urskiljandet av ett fenomen är benämnandet, som redan konstaterats, inte en nödvändig beståndsdel.

Associationsförmåga

En aspekt av fenomenen är att de automatiskt associeras till andra fenomen. Sådan associering är en grundläggande funktion vid inlärning. Ett exempel på det är hur nya stimuli kopplas ihop med redan inlärda (ibland starkt biologiskt primade) stimuli vid klassisk betingning.

Association vid olika form av inlärning verkar utgöra grunden för en generell förmåga hos människan att associera vilket fenomen som helst till andra fenomen och att hjärnan därigenom fungerar som ett associativt nätverk.

Priming som exempel på associationsförmåga

Ett exempel på denna associationsförmåga kan vi se hos något som kallas priming. Priming innebär att förekomsten av fenomen ökar chansen att besläktade fenomen ska aktualiseras i tänkandet.

Om en person till exempel får memorera en lista ord där flera av orden har någon slags närhet till ”ros” så ökar chansen att denna kommer att tänka på rosor, och tro att ordet ”ros” fanns med i listan trots att det inte gjorde det. Några exempel på ord som kan associeras till ”ros” är ”röd”, ”taggar”, ”kärlek” och ”blomma”.

De associativa kopplingarna är en del av fenomenet

Eftersom fenomen är kopplade till en massa andra fenomen genom det associativa nätverket kommer ett fenomen att i viss mån förändras när ett annat, till detta kopplat, fenomen förändras. Fenomenet påverkas kontinuerligt av det associativa nätverk det befinner sig i och därigenom är dess associativa nätverk en del av fenomenet.

Att rikta uppmärksamheten

En kvalitet hos fenomen är att de kan fånga uppmärksamheten. Det är särskilt tydligt när de utgörs av evolutionärt starkt prioriterade stimuli. Även djurs uppmärksamhet fångas av sådana viktiga stimuli.

Även om vi kanske inte kan hindra ett starkt och viktigt stimulus att fånga vår uppmärksamhet så har människan ändå en förmåga att också själv kunna rikta uppmärksamheten. Det ger henne en möjlighet att själv välja något att fokusera på vilket gör att uppmärksamheten inte lika lätt fångas. Och även när vårt fokus trots det fångas så har vi en chans att upptäcka att det skett och rikta om det.

Språkförmågan som styrmedel

Det verkar som språkförmågan åtminstone är ett av de medel människan använder för att styra uppmärksamheten. Något som stöder detta påstående är att små barn ofta talar till sig själv när de behöver koncentrera sig på en uppgift. Även vuxna kan komma att prata för sig själva när de behöver koncentrera sig på en uppgift.

Att rikta uppmärksamheten mot yttervärlden

Ett alternativ när man försöker rikta uppmärksamheten är att vända sig mot något som finns i omgivningen. Om detta yttre objekt är engagerande så kan det göra det enkelt att hålla fokus på det. Exempel på sådana, ofta engagerande, objekt är TV, film, böcker och spel.

Att rikta uppmärksamheten mot den inre föreställningsvärlden

Ett yttre objekt, om det finns ett engagerande sådant, har fördelen att det inte krävs någon ansträngning för att skapa det eftersom det redan finns där av sig självt. Om man istället riktar uppmärksamheten mot ett inre föreställt objekt så tillkommer en extra ansträngning i att använda sin föreställningsförmåga. Fördelen är att man alltid har tillgång till den och att man själv fritt kan välja vad man vill föreställa sig.

Föreställningsförmåga

Människans föreställningsförmåga har kopplingar till språkförmågan. Denna verkar bidra till möjligheten att framkalla och föreställa sig olika fenomen samt operera med dessa på olika sätt.

Visuell komponent

Föreställningsförmågan har också en stark visuell komponent. Synen är människans främsta sinne vilket vi bland annat kan märka i nattens drömmar. Även om andra sinnesförnimmelser kan förekomma i drömmen så är drömmar för de flesta till största delen visuella.

Förutom att drömmar visar på föreställningsförmågans visuella sida så visar de också på att den verkar klara sig utmärkt utan att ha några direkta kopplingar till en yttre verklighet och de signaler som når oss från denna genom sinnesorganen. När vi befinner oss i en dröm upplever vi ju vanligen det som helt verkligt.

Vi upplever inte den objektiva verkligheten

Detta tyder på att vi inte kan veta vilken koppling vår upplevelse har till den faktiska verkligheten, även i vaket tillstånd. Vi upplever egentligen inte den objektiva verkligheten utan snarare vår föreställningsförmågas tolkning av den.

Frågan är om vi inte till stor del lever i vår egen simulering av den yttre verkligheten. Vi kan, i vilket fall, ofta inte skilja på vår inre föreställda verklighet och den objektiva verklighet den samspelar med.

Jämförande bedömning

Jämförande bedömning handlar om att utröna om en handling är lämplig eller inte. Bedömningen sker i relation till något behov och handlar om att avgöra hur svårt målet är att nå, väga olika handlingsalternativ mot varandra, vilka konsekvenser en handling kan få och så vidare.

Eftersom ett agerande också för med sig risker så kommer även motivation som handlar om att undvika dessa risker att aktiveras. Det gör att den jämförande bedömningen också är riktad mot de olika behoven för att jämföra dessa.

Det handlar alltså om vilken motivation som är starkast. Är det till exempel viktigare att nå det eftersträvade resultatet eller är det viktigare att undvika de risker som agerandet leder till?

Vara älskad/accepterad (tillhöra grupp)

Anknytningsbehov

Behovet av att vara accepterad av gruppen är ett själviskt överlevnadsbehov som påminner mycket om anknytningsbehovet (vilket kan beskrivas som ett behov av att vara älskad). Bägge kan ses som behov av att någon/något som är starkare än en själv ska vara välvillig och skydda och ta hand om en.

Anknytningsbehovet kompletterar behovet av att omvårda. Eftersom människobarn är så sårbara och hjälpbehövande har evolutionen skapat ett starkt behov hos oss att omvårda våra barn. Anknytningsbehovet är alltså barnets kompletterande behov av att knyta an till en omhändertagande anknytningsfigur.

Behovet finns även hos andra djur där ungarna inte klarar sig själva. Men människobarn är de mest omvårdnadsbehövande och vi har därför ett extra starkt anknytningsbehov. Behovet anses vara som starkast ungefär mellan ett och två års ålder. Det avtar därefter men finns kvar hela livet som en komponent i sociala relationer.

Antagligen är det samma biologiska system som utgör basen både i anknytningsbehov och behov av att vara accepterad av gruppen. En anledning att anta detta är att naturen brukar var ekonomisk och använda samma system till nya uppgifter när det är möjligt.

En annan sak som stärker antagandet är att de subjektiva upplevelserna vid de olika behoven påminner starkt om varandra. Ett exempel på det är att känslor som uppstår vid utstötning ur gruppen påminner mycket om den separationsångest som uppstår om anknytningsfiguren överger en. En annan sak är att även skam (eller självdestruktions-behov) verkar uppstå vid bägge typerna av händelser.

Även om de bägge behoven huvudsakligen skapas av samma biologiska system, vilket alltså antas här, kan de samtidigt även kompletteras av olika modifierande system. Likheterna verkar dock vara så stora att oavsett detta finns det anledning att huvudsakligen (och särskilt i många av de sammanhang som behandlas här) tänka på dem som samma behov.

Motivation

Motivation är det som driver människor och djur till att agera. Den har skapats av evolutionen och syftar till att nå olika evolutionära mål. Det finns alltså olika motivation som kommer till uttryck som behov av att nå olika mål.

Eftersom motivation är evolutionärt skapad är ett viktigt mål fortplantning. Men för att kunna fortplanta sig behöver individen överleva tillräckligt länge varför även det är ett viktigt mål. Och för att lyckas överleva är det ofta viktigt att samarbeta varför även sociala mål är viktiga. Till stor del handlar dock sådana sociala mål främst om gruppens överlevnad.

Dessutom uppstår, som en bieffekt, också mål som handlar om rent hedonistiskt välmående. Jag kallar det för en bieffekt eftersom välmående inte är ett evolutionärt mål på samma sätt som till exempel överlevnad. Strävan efter välmående uppstår, främst hos människan (men också hos vissa andra djur), beroende på funktionen hos de biologiska belöningssystem som bidrar till att skapa motivation och det faktum att vi i viss mån direkt kan påverka dessa belöningssystem.

Sammantaget går det att dela upp dessa fyra mål (liksom behoven av att uppnå dessa mål) i själviska, inriktade på individen själv, och osjälviska, inriktade på andra. De själviska målen/behoven är egen överlevnad och välmående. De osjälviska är fortplantning och gruppens överlevnad.

Självisk

• Egen överlevnad
• Välmående

Osjälvisk

• Fortplantning
• Gruppens överlevnad

Aunger och Curtis beskrivning av typer av mänsklig motivation

Aunger och Curtis erbjuder i sin artikel The Anatomy of Motivation: An Evolutionary-Ecological Approach en, så vitt jag kan bedöma, uttömmande sammanställning av alla typer av mänsklig motivation.

De utgår bland annat ifrån ett resonemang kring evolutionära behov. Utifrån detta kommer de fram till en lista på 15 olika motiv. De 15 motiven är (i min översättning/tolkning):

• Sexlust - Motivation att ha sex, men även motivation att hitta och närma sig potentiella sexpartners.
• Hunger - Motivation att söka, anskaffa och konsumera föda, dryck, syre och andra viktiga resurser.
• Komfort - Motivation att upprätthålla kroppens funktionalitet genom att till exempel söka skugga eller sol (för temperaturreglering), vårda och ta hand om sår, vila eller sova, och så vidare.
• Rädsla - Motivation att undvika skada och död orsakade av utifrån kommande hot som rovdjur, eld, olyckor och annat.
• Avsky - Motivation att undvika skada och död orsakade av ”inre” hot i form av sjukdom genom att undvika sjuka individer, dålig mat och andra smittkällor.
• Attrahera - Motivation att säkra möjligheten till tillfälligt sex eller långvarigare kärleksrelation genom uppvisande av attraktivitet genom utsmyckning, uppvisning (till exempel idrottsprestationer) och liknande.
• Kärlek - Motivation att bygga och försvara en kärleksrelation för att gemensamt kunna omvårda och uppfostra egna barn (vilka hos människan är beroende av föräldrarnas omvårdnad under lång tid).
• Omvårda - Motivation att omvårda, skydda och på andra sätt ta hand om de egna barnen.
• Hamstra - Motivation att skaffa och spara resurser, till exempel genom att odla, samla, förvara och vakta.
• Skapa - Motivation att förbättra och upprätthålla kvaliteten på boplatsen och produktionsförfarandet genom att bygga, städa, reparera samt tillverka verktyg och andra redskap.
• Ansluta - Motivation att ansluta sig till social gemenskap genom att delta, samarbeta, följa gruppnormer, dela med sig, bilda allianser och så vidare.
• Social status - Motivation att skydda och öka sin sociala status, till exempel genom att skapa allianser, bedrägeri, smicker, underkastelse, påtala sina bidrag till gruppen, eftersträva erkännande, skylta med sina rikedomar och förmågor, etcetera.
• Rättvisa - Motivation att både själv sköta sig (följa gruppnormer och vara lojal med gruppen) och straffa de som missköter sig.
• Nyfikenhet - Motivation att skaffa kunskap genom att utforska och undersöka hot och möjligheter genom expeditioner, observation, experiment, med mera.
• Leka - Motivation att utveckla och träna kompetens genom att öva olika färdigheter utan att behöva utsätta sig för de risker som kompetens-utövandet kan innebära i skarpt läge.

Hur jag använder Aunger och Curtis beskrivning

I sammanvägande med Maslows behovshierarki, Blooms gruppinriktade beskrivning och andra källor har de olika motiv Aunger och Curtis fastställt ibland delats upp, och ibland lagts samman för att bättre harmoniera med det de andra beskrivningarna visar.

Aunger och Curtis lyckas dock, enligt min bedömning, huvudsakligen fånga helheten av mänsklig motivation varför allt i deras beskrivning även finns med i min beskrivning av motivation, även om det är delvis kategoriserat med andra namn och begrepp.

Blooms beskrivning av gruppintelligens

Howard Bloom beskriver i boken GlobalBrain: The Evolution of Mass Mind from the Big Bang to the 21stCentury hur grupper av organismer kollektivt kan lösa evolutionära problem. Han menar att organiseringen av grupper i naturen, av allt från från enkla bakterier till komplexa högt stående djur (inklusive människan), kan förstås utifrån fem element:

Konformitets-pådrivare

Konformitets-pådrivare är funktioner som skapar konformitet hos gruppmedlemmarna. Tillräcklig likhet i beteende och inriktning krävs för att en grupp ska kunna bestå och agera som en enhet. Ett exempel på konformitets-pådrivare är gruppmedlemmar som straffar de som inte följer gruppnormen.

Mångfalds-skapare

Mångfalds-skapare är gruppmedlemmar som provar nya beteenden. Om dessa leder till framgång kan resten av gruppen härma dessa. På så sätt utvecklar gruppen nya framgångsmetoder.

Inre domare

Inre domare är inre straffande och belönande funktioner hos den enskilde gruppmedlemmen. I extremfall skapar det självdestruktion, i form av borttynande eller självmord, hos den som misslyckas med att bidra till gruppen.

Resurs-fördelare

Resurs-fördelare är funktioner som gör att de gruppmedlemmar som bidrar till gruppen belönas och att de som inte gör det bestraffas.

Mellangrupps-turnering

Mellangrupps-turnering syftar på att olika grupper konkurrerar med varandra vilket utgör ett extra evolutionärt tryck. Det handlar om undergrupper inom en större grupp som tävlar med varandra och att inre domare och resurs-fördelare därigenom kommer att också verka på sådana undergrupper, och inte bara individer.

Översättning till gruppinriktade behov

Jag har använt Blooms beskrivning som min främsta källa för att förstå gruppinriktad motivation. Men eftersom beskrivningen handlar om övergripande funktioner på en högre abstrakt nivå har jag behövt ”översätta” till de individuella behov som skapar dessa funktioner.

Till exempel bidrar behovet av att straffa till funktionen konformitets-pådrivare och behovet att idolisera och belöna till funktionen resurs-fördelare.

Jag har dock valt att betrakta de behov som bidrar till funktionen mångfalds-skapare som främst själviska behov inriktade på egen överlevnad varför de inte förekommer bland de osjälviska gruppinriktade behoven. Funktionen framgår dock i sammanställningen av sociala behov.

Skuld

Skuld är nära besläktat med skam. Skuld skiljer sig dock från skam i ett viktigt avseende. Skam handlar huvudsakligen om något som individen själv inte kan påverka och rätta till. Den enda boten är ångern och den psykiska smärtan.

Skuld handlar däremot om sådant som individen kanske kan rätta till. Därför skapar skuld inte samma passivitet. Vid skuldkänslor kan individen till exempel göra bot genom att vara generös mot den eller dem skuldkänslorna riktas mot. Skillnaden är alltså ett hopp om att aktivt kunna göra något som leder till förlåtelse.

Ur ett gruppbehovs-perspektiv ligger skillnaden antagligen i att individen vid skam hotas av att uteslutas ur gruppen medan ett sådant akut hot inte föreligger vid skuld. Om antagandet stämmer bör skamkänslor vara relativt vanligare hos individer som upplever sig ha lägre social status medan skuld bör vara relativt vanligare hos de med självupplevd högre status.

Skam

Skam är en känsla som upplevs som psykiskt smärtsam. En av dess evolutionära funktioner är också en social motsvarighet till den fysiska smärtans funktion; att göra individen medveten om att något är fel (i individens beteende) i ett socialt sammanhang. Även en annan funktion hos skam-känslan motsvarar den fysiska smärtans funktioner; att göra så att individen drar sig tillbaka från det som orsakade smärtan.

Andra funktioner hos skam har likheter med stelnande-responsen. Stelnande-responsen innebär att ett djur stelnar samtidigt som stressen ökar, till exempel när den hör ett ljud som kan innebära att ett rovdjur är i närheten. Responsen minskar risken för upptäckt och förbereder samtidigt för flykt eller kamp.

En likhet mellan skam och stelnande-responsen är att skam har en tendens att medföra passivitet och rädsla för att agera. Dessutom präglas skam av ett stresspåslag liknande det vid stelnande-responsen. Dessa likheter vittnar om att skam-känslan kanske delvis använder samma delar av hjärnan som stelnande-responsen.

Både vid skam, smärta och stelnande sker också en inlärning som kopplar ihop situationen och beteendet så att beteendet hämmas nästa gång en liknande situation uppstår. Syftet är alltså, i det avseendet, en stark inlärning som syftar till att ett fatalt misstag inte ska upprepas.

Gruppinriktad funktion

De funktioner som skam fyller som hittills tagits upp är själviskt inriktade för att främja individens egen överlevnad. Men skam verkar samtidigt kunna fylla osjälviska gruppinriktade funktioner som kan motverka individens egna överlevnadsmöjligheter.

Passiviteten och stressen som skapas av skam fungerar nedbrytande på individen om den får pågå vilket skapar ett slags långsamt självdestruerande. Liknande gruppfrämjande funktion kan finnas kopplad till stelnande-responsen.

Stelnande-responsen kan ibland övergå i skendöd. Detta kan visserligen främja individens överlevnad om den på så sätt slipper bli attackerad för att ett rovdjur tror att den redan är död, och den sedan vaknar och får en flyktchans.

Men det finns anledning att tro att skendöd även kan fungera självdestruerande i gruppfrämjande syfte. En anledning att tro detta är att skendöd hos vissa djur kan övergå i faktisk död beroende på stort stresspåslag.

Hos människan har spädbarn i den ålder anknytningsbehovet är som starkast spontant dött beroende på utebliven kontakt med en omvårdande anknytningsfigur trots tillgång på föda och annat livsnödvändigt. Detta beror troligen på stressen vid den separationsångest som uppstår. Sådan separationsångest verkar vara nära besläktad med skam.

Kommunikativ funktion

Många känslor fyller bland annat en kommunikativ funktion. När det gäller skam kan vi anta att den, genom de självdestruerande dragen av passivitet och nedstämdhet, kommunicerar en uppriktig ånger och vilja att offra sig för gruppen.

Genom att vara i en process av pågående självdestruering visar individen att den är beredd att dö för gruppen. Det gör att gruppen kan komma att förlåta eventuella tidigare brister i lojalitet och återinlemma individen i gruppgemenskapen.

Utifrån detta bör även självskadebeteenden kunna vara uttryck för självdestruering baserat på skam. Eftersom skam ofta verkar kunna vara omedveten, beroende på utestängning, kan dock detta vara svårt att undersöka.

Självrannsakan

Slutligen bör skam också kunna leda till ökad självrannsakan. Det är rimligt att människan med sin avancerade tankeförmåga i en skam-situation börjar undersöka om hin gjort fel och, i så fall, hur. Det innebär att skam borde driva  beslutsprocessen till att präglas av högre grad av självrannsakan.

Samtidigt riskerar skammen att också driva individen till att avsluta beslutsprocessen och fatta ett beslut. Detta eftersom skam är så smärtsamt och att ett beslut vanligen lindrar smärtan genom utestängning.

Behov av att göra skillnad mellan ”vi” och ”de”

En grundläggande funktion hos behovet av att göra skillnad mellan ”vi” och ”de” är att utröna vem som tillhör gruppen och vem som inte gör det. Det får till effekt att de som tillhör gruppen är de individen riktar sina övriga grupporienterade behov mot.

Det innebär att den som inte tillhör gruppen inte idoliseras eller belönas, men heller inte bestraffas. Däremot kan den som inte tillhör gruppen utsättas för våld om den bedöms vara ett hot mot gruppen eller om det av andra skäl är viktigt för gruppnyttan. Människans starka omvårdande behov kan dock ofta ha en bromsande effekt på våld mot de som inte tillhör gruppen.

Behov av att idolisera och belöna

Behovet av att idolisera och belöna är ett gruppinriktat, osjälviskt behov. Det riktas mot de som presterar väl i gruppsammanhang. Prestationen som belönas kan till exempel handla om att bidra mycket till gruppen eller följa gruppnormerna väl.

Behovet fyller funktionen att öka överlevnadschansen för de som är värdefulla för gruppen och förstärka sådana beteenden som är gynnsamma för gruppen genom att belöna dem. Det är alltså direkt kopplat till att öka statusen hos de individer behovet riktas mot.

Eftersom även de gruppinriktade behoven själva blir en del av gruppnormen kommer många att härma idoliserandet av den som upphöjts i status så att funktionen av statushöjande på så sätt förstärks.

Behov av att straffa

Behov av att straffa aktiveras om en gruppmedlem uppvisar bristande lojalitet till gruppen, till exempel om någon ”åker snålskjuts”. Det aktiveras också om någon uppvisar bristande konformitet och till exempel inte följer gruppnormer. Behov av att straffa riktas också mot de som misslyckats, eller svaga individer som har dåliga förutsättningar för att prestera tillräckligt väl.

Det evolutionära syftet med behovet är att de som drabbas av straffet ska återgå till gruppfrämjande beteenden. När straffet drabbar svaga individer kan funktionen också vara att de snabbare ska dö för att inte längre vara en belastning för gruppen.

Att straffa andra gruppmedlemmar medför risker eftersom den man straffar kan komma att försvara sig. Det kostar också tid och energi. Behovet av att straffa är därför tydligt osjälviskt.

Behov av att känna sig stolt

Att känna sig stolt kan vid första anblicken verka själviskt eftersom det gynnar individen. Men funktionen är egentligen främst osjälvisk genom att den är kopplad till att behovet av att känna sig stolt aktiveras av att man gör något som uppskattas av gruppen.

Som många andra känslor fyller stolthet delvis en kommunikativ funktion. Den signalerar till andra att man gjort något som är värdefullt för gruppen. En sådan signal är till exempel vinnargesten med båda armarna uppsträckta i luften; något som både apor och blinda människor gör spontant (gesten är alltså nedärvd, och inte inlärd).

Stolthet skapar också välmående hos individen och fungerar på så sätt som en belöning och inre kommunikation om att man gjort något bra. Den ökar också överlevnadschansen genom att nedbrytande stress motverkas.

Även om en sådan ökning av överlevnadschansen gynnar individen är det inte främst för individens skull funktionen evolutionärt utvecklats. Syftet är snarare att de individer som bidrar mest till gruppen ska överleva för att kunna fortsätta bidra; för att gruppen tjänar på det.

Behov av att följa gruppnormer

Att följa gruppnormer, samarbeta och vara konformistisk är en grundläggande gruppfunktion. Nära kopplat till detta är ett, ibland närmast reflexmässigt, behov av att härma andra gruppmedlemmar, och särskilt de med högre social status. Behovet gynnar bland annat gruppintelligens.

Behov av att vara lojal med gruppen

Behovet att vara lojal med gruppen är ett osjälviskt behov inriktat på gruppens överlevnad. Lojaliteten handlar om att vara skötsam, att bidra och inte åka snålskjuts på gruppen. Detta behov har kopplingar till känslan skuld, vilken i sin tur är besläktad med skam. Skuld, och eventuellt även skam, aktiveras om individen bryter lojaliteten. Det evolutionära syftet med behovet är att individen ska ha en inre motivation att verka för gruppens bästa.

Behov av självdestruktion

Behovet att självdestruera är ett osjälviskt behov inriktat på gruppens överlevnad. Detta behov är nära kopplat till skam och aktiveras när individen har misslyckats, upplever sig inte vara tillräcklig (till exempel inte kunna prestera tillräckligt bra) eller straffas av andra gruppmedlemmar.

Syftet med behovet är att gruppen ska stärkas genom att ett svagt element försvinner. Det skiljer sig från att offra sig, eller riskera livet, i en akut situation (vilket kan förekomma vid all form av osjälvisk motivation) just genom att ingen direkt, akut, vinst föreligger för gruppen. Självdestruktionen avlastar bara gruppen från den fortlöpande bördan av en svag medlem.

Självdestruktionen kan komma till uttryck genom direkt självmord men vanligare är ett långsamt förtvinande präglat av stress som bryter ner kroppen, passivitet och avsaknad av livslust.

Hierarki av gruppinriktade behov

Även om det är svårare att säga något om hur de gruppinriktade behoven förhåller sig hierarkiskt till varandra än vad gäller de själviska, överlevnadsinriktade går det ändå att säga något.

En möjlig bedömningsgrund är att de gruppinriktade behov som behöver konkurrera med, och övervinna, själviska behov behöver vara starkare än de som inte utsätts för denna konkurrens.

Till exempel behöver behov av att självdestruera konkurrera med starka behov av att överleva medan behov av att känna sig stolt snarare drar åt samma håll som individuellt överlevnadsinriktade behov av självhävdelse/social status. Resonemanget innebär att styrkeordningen, från starkast till svagast, borde kunna se ut ungefär så här;

1. Självdestruera

2. Vara lojal med gruppen

3. Straffa

4. Följa gruppnormer

5. Idolisera och belöna

6. Göra skillnad mellan ”vi” och ”de”

7. Känna sig stolt

Detta får dock ses som en grov skiss. Vissa funktioner är dessutom antagligen väldigt automatiserade och sker närmast reflexmässigt varför de inte behöver vara så starka men ändå förekommer i stor utsträckning. Det gäller till exempel behoven av att härma (en beståndsdel i att följa gruppnormer) och att utröna huruvida någon tillhör samma grupp eller inte (göra skillnad mellan ”vi” och ”de”).

Behov av att omvårda

De behov som är inriktade på att omvårda märks tydligast när det handlar om att skydda och hjälpa sitt eget barn. Det är också det som är det evolutionärt viktigaste målet med behovet.

Eftersom människans barn är så sårbara under så lång tid behöver de mycket omvårdnad. Och beroende på att evolutionen drivs av fortplantning, och att generna därför behöver föras vidare, måste avkommans överlevnad säkras.

Det är därför rimligt att anta att evolutionen skapat stark motivation att ta hand om avkomman. Men drivkraften verkar kunna ”spilla över” och aktiveras även av andra som kan behöva hjälp och skydd. Den kan riktas både mot djur och människor.

Behovet väcks antagligen lättare om den hjälpbehövande är barnlikt ”söt” med barn-lika drag, till exempel i form av stora ögon, ”pipig” röst och liknande. Barn-lika drag är förövrigt ungefär de samma hos många djur där avkomman behöver omvårdnad.

Det är också rimligt att anta att större hjälpbehov lättare utlöser behovet att ta hand om den hjälpbehövande. Det innebär, i grova drag, att ju lägre ner den hjälpbehövande befinner sig i behovshierarkin (en modifierad variant av Maslows dito) desto större chans att vårt behov att hjälpa aktiveras.

Det är med andra ord större chans att vi vill hjälpa någon som har akut ont (fysiologiskt behov av inre reglering) än någon som inte får den aktning den anser den förtjänar (självhävdelsebehov).

Slutligen påverkar antagligen också genetisk närhet så att behovet att omvårda lättare aktiveras ju fler gener den omvårdnadsbehövande har gemensamt med den omvårdande. Omvårdnadsbehovet aktiveras alltså antagligen lättare ju närmare släkt man är.

Logiken i behovshierarkin

Maslovs beskrivning av en behovshierarki är rimlig så länge vi avgränsar den till att gälla själviska behov (av överlevnadsinriktad typ). Rimligheten ligger i att de olika nivåerna i behovstrappan ganska väl avspeglar viktighetsgrad för överlevnad. Och som själviskt behov bör överlevnad ur evolutionärt perspektiv vara det som är viktigast; det som allt centreras kring.

Anledningen till att överlevnad bör vara den evolutionära grunden för själviska behov är att överlevnad är förutsättningen för att överhuvudtaget kunna agera och att andra behov därigenom ska kunna bli aktuella. Överlevnad måste alltså, ur ett evolutionärt själviskt perspektiv, ha högst prioritet.

1. Fysiologiska behov

Om vi betraktar behovshierarkin ur överlevnadsperspektivet kan vi konstatera att de mest basala behoven, de fysiologiska, typiskt handlar om sådant som ligger nära den direkta överlevnaden. Till exempel är smärta en signal om att kroppen skadats och att individen alltså akut riskerar att dö.

2. Trygghet/säkerhet

Nästa steg på behovstrappan, behoven av trygghet och säkerhet, ligger vanligen lite längre ifrån den akuta överlevnaden men är ändå viktiga. Om vi till exempel inte har någon säker boplats är risken kanske stor att vi blir uppätna av rovdjur när vi ligger och sover.

3. Kärlek/gemenskap

Behov av kärlek (att vara älskad) och gemenskap kan kan också formuleras som behov av att vara accepterad av gruppen. Att tillhöra en grupp ökar våra överlevnadschanser mycket. En grupp ger bättre försvar och större chans att få tag på föda genom att chansen ökar att åtminstone någon i gruppen hittar mat och kan dela med sig.

4. Självhävdelse/social status

När vi väl tillhör en grupp ökar våra överlevnadschanser ytterligare om vi har högre status eftersom de med högre status ofta får mer tillgång till gruppens resurser. Men självhävdelse och statussträvan kräver att individen först är accepterad som en medlem i gruppen. Därför är behov av kärlek/gemenskap mer basala.

5. Självförverkligande

Slutligen är behov av självförverkligande vanligen de som är minst viktiga. Att utveckla olika färdigheter som man har talang för kan absolut öka en överlevnadschanser men det är rimligen inte lika akut viktigt som de mer basala behoven. Till exempel upplevs ett fall i social status vanligen mer akut psykiskt smärtsamt (vilket nog ganska väl avspeglar vikten för överlevnad) än att hindras i någon självutvecklande aktivitet.

Sammantaget påkallar denna logik, som nästan helt finns redan inneboende i den av Maslow beskrivna behovshierarkin, en viss modifiering av behovshierarkin i syfte att renodla denna till att enbart gälla just själviska överlevnadsinriktade behov.

Hierarki av själviska överlevnads-behov

Modifierad version av Maslows behovshierarki

Den, av Maslow, beskrivna behovshierarkin är värdefull i det att den målar upp en rimlig skissartad bild av vilka behov som är viktigare än andra. Att veta något om den relativa styrkan hos olika behov är användbart när vi försöker förstå människans psyke.

Precisionen hos behovshierarkin verkar dock kunna bli större om vi avgränsar den till att enbart gälla själviska överlevnadsinriktade behov (den gäller alltså inte behov inriktade på välmående och njutning). Utöver det finns ytterligare några modifikationer som kan öka tydlighet och användbarhet. Dessa modifikationer framgår av beskrivningen nedan.

1. Inre reglering

Maslows ”fysiologiska behov” har här ersatts med ”inre reglering”. Detta för att kunna inrymma även andra starka regleringsbehov, som kognitiva behov av att kunna lita på sin bedömning av verkligheten och behov av att kapitulera.

En annan modifikation är att sexbehovet inte räknas hit då det är ett osjälviskt behov och det inte handlar om en inre reglering så mycket som att åstadkomma en förändring i det yttre (att skapa ett barn). Behov av mat, vatten, luft, vila och liknande hör dock fortfarande hit.

2. Säkerhet

Hit räknas behov av att undkomma faror (till exempel rovdjur) och att slippa kroppsskada (som till exempel kan orsakas av höga höjder, parasiter eller gifter).

3. Vara älskad/accepterad (tillhöra grupp)

Behov av att vara älskad, omtyckt eller accepterad av en grupp och därigenom tillhöra gruppen.

4. Självhävdelse/social status

Behov av att ha hög social status och att slippa sjunka i status.

5. Trygghet

”Trygghet” har, som synes, brutits ur den andra nivån i Maslows modell och fått en egen plats. Den syftar på behov av att samla värdefulla resurser (till exempel mat och territorium) och att förbättra boplatsen (till exempel hålla rent för att slippa parasiter).

Jag bedömer dessa behov som mindre viktiga än behov av att tillhöra gruppen och antagligen också mindre viktiga än behov av självhävdelse/social status. Det beror i så fall på att social status och att vara accepterad av gruppen ofta ger mer trygghet än materiella tillgångar.

6. Självutveckling (kunskap och kompetens)

Snarare än Maslows ”självförverkligande” föreslår jag att vi till de minst viktiga själviska behoven räknar sådana som har med utvecklande av kunskap och kompetens att göra. Det innebär antagligen ungefär detsamma som det Maslow menade med sitt begrepp men det pekar tydligare på den evolutionära grunden och kopplingen till ökad möjlighet till överlevnad.

Akuta behov

För att ytterligare öka precisionen i behovshierarki-modellen behöver den även kompletteras med en beskrivning av skillnader som beror på hur akut ett behov är. Till exempel är en begynnande törst inte ett akut behov medan törst som beror på långt gången uttorkning är det.